Först en sammanfattning: I slutet av februari hölls en arbetsplatsträff på SJ i Stockholm där ett 20-tal lokförare och tågvärdar deltog. APT:n pågick fram till efter lunch då gruppcheferna valde att avbryta på grund av ”dålig stämning”. En tid efteråt kallades fyra lokförare in på samtal för att bli tilldelade skriftliga varningar, erinringar. Tidigare info finns på vår blogg:
”VI FÅR GÖRA SÅ”
Sedan dess har klubben försökt få upprättelse för våra medlemmar, vilket SJ besvarat på olika sätt.
Man har hävdat att man inte vill ta emot förhandlingsframställan från vår klubbmail. Man har menat att det hela inte är en förhandlingsfråga.
Man har skrivit till vår klubbrepresentant att hen ska tänka sig för hur ”du” uttrycker dig i fortsättningen samt menar att det är just detta beteende som ”dina” medlemmar blivit erinrande om, och i samma veva även nämnt anställningsskyddet.
Man har ifrågasatt våra kunskaper när vi klargjort att klubben agerar helt enligt medbestämmandelagen, MBL, när det kommer till att begära en förhandling med SJ.
- Man skulle kunna tolka detta som att SJ förhandlingsvägrar.
- Man skulle kunna tolka det som att det här med god ton bara gäller vissa – och då inte SJ:s jurister.
- Man skulle kunna tolka det som hot mot fackligt förtroendevalda.
SJ: Klubbens fel att det blivit som det blivit
SJ har också påstått att det är ”klubbens fel” att den här frågan blivit så stor som den blivit, genom vår medlemsinformation och retorik. SJ ville ju inte ”göra en stor sak av detta”. Så om klubben inte skulle ha informerat skulle utdelningen av erinringarna aldrig ha hänt?
- Man skulle kunna tolka det som att SJ ville tysta inte bara intern kritik om fordonsfel genom att utdela erinringar, utan att man också ville att våra arbetskamrater godtyckligt skulle varnas utan att någon fick reda på det.
- Man skulle kunna tolka det som att SJ:s representanter har en något luddig inställning till både tidsperspektiv och förhållandet orsak/verkan samt vad en fackförening är till för.
Överläggning 18 maj
18 maj gick SJ till slut med på att träffa klubben för en överläggning. Klubbens mål var att SJ skulle ta tillbaka erinringarna. Det vägrade SJ göra. Istället kom man med nya påståenden om vad våra medlemmar skulle ha sagt under APT:n: ”idioter” och ”inkompetenta djävlar”, om icke närvarande chefer/personer. Klubben har pratat med ett stort antal av deltagarna på APT:n, inklusive de som fått erinran. INGEN av dessa, varken ombordpersonal eller lokförare, menar att något sådant ska ha sagts.
- Man skulle kunna tolka detta som att SJ:s representanter förhåller sig till sanningen som improviserande jazzmusiker till noter.
SJ vägrar att backa
Hur som helst: SJ vägrar att backa. Man tar inte tillbaka erinringarna, man vill inte be om ursäkt till våra arbetskamrater, och man menar att man skulle ”agera precis likadant igen” under devisen som snart börjar bli en SJ-klassiker: ”Vi FÅR göra så.”
HAR SJ RÅD?
Vi tror, trots SJ:s motstånd, spända muskler och vägran att backa en tum, att vi tillsammans gjort så att SJ kommer att dra sig för att göra något liknande igen. Även om SJ tycker sig FÅ göra mycket, så kan man fråga sig: Vill SJ verkligen ha det här läget igen? Har man råd med det i tider av lokförarbrist?
- Vill SJ att lokförare från alla landsändar och företag ska höra av sig till gamla klasskamrater ännu en gång och fråga vad tusan det är som händer på SJ?
- Vill SJ att snacket ska gå på lokförarutbildningarna om vad SJ är för arbetsgivare egentligen?
- Vill SJ ha ännu fler lokförare som säger upp sig på stående fot?
- Har SJ råd med den besvikelse och bristande lojalitet som blir följden av ett sådant här beteende?
- Har SJ råd med den här typen av ledarskap?
EFTERKLOKHET FÖR FRAMTIDEN
SJ signalerar tydligt att de inte vill lösa sådana här situationer genom dialog med sina anställda och deras organisationer. Då får kanske vår fackförening fokusera på annat än dialog nästa gång. Om förhandlingsläget är sådant att det inte går att komma vidare den vägen, vad gör vi då, förutom att tycka att det är rent ut sagt för jävligt för våra inblandade medlemmar och arbetskamrater att SJ behandlar dem så här?
Det är tid för självrannsakan. Vad hade vi kunnat göra annorlunda? Både vi som klubb och vi som lokförare tillsammans. Och vad gör vi i framtiden? Bland annat kan vi hämta inspiration från andra klubbar. Därför tänker vi bjuda in Frances Tuuloskorpi, redaktör för bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, för att diskutera möjliga andra vägar till fackliga segrar.
Klart är att våra arbetskamraters erinringar kvarstår, att SJ (som det ser ut nu) inte kommer att be om ursäkt för den orättvisa och oproportionerliga behandling man utsatt sina anställda för. Att komma längre den ”juridiska” vägen tycks svårt då SJ helt enkelt tycker sig ha rätt att dela ut erinringar som de behagar, oavsett om det finns rimlighet eller rättvisa i det.
Då är det minsta vi kan göra att helt enkelt se till att det här aldrig händer igen. När SJ säger att de skulle göra exakt samma sak en gång till så får vi se till att det bara är tomma ord som de tar till för att inte tappa ansiktet i just den här situationen. Och då kan vi också ställa oss frågan:
Vad hade hänt om…
- …Vi tidigt hade samlat ilskan i form av era åsikter, för det var många i inledningsskedet, i ett helt eget kompendium för att visa att vi är många som tycker något om detta?
- …Vi hade samlat till ett öppet möte och speciellt bjudit in deltagarna från APT:n för att lyssna på deras version och gemensamt besluta om hur man kunde gå vidare?
- …Vi hade samlats så många vi kunde utanför, när förhandlingen/överläggningen/de enskilda samtalen ägde rum?
- …Vi hade använt de välbesökta after work-tillfällena till mer kreativa diskussioner om aktioner att göra tillsammans? Både för att peppa de förtroendevalda men också för att det är allas vårt ansvar att ta hand om varandra och protestera när arbetskamrater behandlas illa. Idag en kollega – imorgon du själv. Det räcker inte att ses och rasa, det behövs konstruktiva handlingar också.
SLUTLIGEN
Det här kan tyckas vara en facklig förlust, men den som förlorar mest på att inte vilja resonera och ta till sig av kritik är antagligen SJ.
Man hade chansen att lyssna på sina anställda när de framförde relevanta synpunkter på verksamheten. Man hade chansen att fråga de inblandade vad som egentligen hände på den där APT:n. Man hade chansen att lyssna både på klubbens kritik, de som var med på APT:n, och på rösterna från alla som hörde av sig för sina arbetskamrater. Man hade chansen att hantera den uppkomna situationen på ett moget och balanserat sätt – helt enkelt visa att man är en bra och attraktiv arbetsgivare. Dessa chanser missade man fullkomligt.
Våra arbetskamrater har inte gjort något fel och klubben står fortfarande bakom dem till hundra procent.