APT hölls torsdag 22 februari på Cst. Närvarade gjorde tjugotalet personer. Lokförare och ombordpersonal. Dagen ansvarades för av tre gruppchefer. Under förmiddagen tog deltagarna upp saker som dagligen påverkar eller kan påverka vår arbetsmiljö på tågen.
Man påtalade bristen på fungerande toaletter för resenärerna. Problemen med multningarna på Uppsala-tågen. Bristen på respekt för våra raster och viloperioder. Terrorberedskap. Bristen på återkoppling på rapporter.
Stundtals var tonen hård och rak, men speglade stämningen på arbetsplatsen och verkligheten ute på tågen. Efter en trevlig lunch, och utan minsta tanke på konsekvenser av en förmiddag som ansetts vara konstruktiv, kom våra kollegor tillbaka till APT:n. Plötsligt talades det om mobbning och trakasserier. Många blev då, av förståeliga skäl, mycket upprörda. Detta upplevdes som mycket allvarliga anklagelser och inte överensstämmande med sanningen.
Gruppcheferna valde att avbryta APT:n i förtid och deltagarna delades upp yrkesvis.
Läget just nu
SJ började ringa runt och förhöra deltagare från APT:n. Letade man syndabockar för att uppåt kunna motivera en avbruten APT? Därefter kallades fyra av våra medlemmar med mycket kort varsel in på enskilda samtal, 8 och 9 mars. SJ delade ut tre stycken erinringar. Den fjärde föraren, som också skulle få en erinran, sade upp sig på stående fot i protest mot SJ:s beteende, innan samtalet skulle äga rum. Personen ifråga lämnade inom bara ett par timmar in både tjänstetelefon och uniform.
Madeleine Raukas har, på skyddskommitté för Division Trafik & Service 14 mars, sagt att SJ anser ärendet vara avslutat. Det anser varken klubbens förtroendevalda eller våra medlemmar!
Lågt i tak och nära till dörren
Vi har alltså en kollega som sagt upp sig till följd av detta. Vi har ytterligare andra som mår dåligt av hela händelsen. Det är allvarligt. Det är allvarligt att personal som framför kritik för att förbättra verksamheten riskerar erinran. Det är riktigt allvarligt. Lågt i tak och nära till dörren. Är det ett bra ledarskap att driva upp konstruktiva diskussioner till dessa proportioner?
Man måste få bli upprörd och arg när man möts av döva öron, oförståelse och/eller ovilja. Eller när man blir oskyldigt anklagad.
En bra ledare ska kunna lugna diskussioner, inte skapa en tryckkokare. Som en klok medlem sa: Det är bättre att vi tar den här kritiken under APT, annars kommer missnöjet ta sig andra uttryck, utanför mötesrummet.
Ett helt yrkesliv på SJ – illojalt?
Det är svårt att läsa in något annat i detta än att SJ försöker tysta kritik. Tysta oss. Det som idag handlar om dessa fyra handlar imorgon om hela arbetsplatsen.
Omtyckta arbetskamrater varav en del har jobbat på SJ ett helt arbetsliv har blivit inkallade till SJ på samtal. Ett helt arbetsliv, och bli kallade för illojala? Att bli anklagade för att ha en raljerande och förlöjligande ton? Varför redde man inte ut APT:n på plats? Eller diskuterade den med de berörda efteråt? Finns det över huvud taget en vilja från cheferna att lyssna på oss på tågen?
Detta beteende från arbetsgivaren nonchalerar oss som vuxna järnvägare med yrkeskompetens värd att ta på allvar. Säger vi att det är problem med trasiga toaletter så är det problem med trasiga toaletter. Det blir inte mindre problem med trasiga toaletter för att SJ inte tycker att vi får säga det genom att angripa tonen med vilken vi säger det.
Fixa toaletterna istället för att angripa våra kollegor! Ta folks oro om kapade tåg på allvar! Lyssna på rutinerade anställda som säger att multningarna vid plattform är ett stort problem för resenärerna! Se till att vi får våra raster och vilor så ska ni se att det blir bättre stämning på våra arbetsplatsträffar!
Vad är en erinran?
En erinran är en varning som delas ut till en anställd. Den betyder att den anställde gjort något eller haft ett beteende som kan leda till att personen kan avskedas om beteendet inte upphör. De erinringar som nu delats ut handlar i mångt och mycket om vilken ton våra kollegor ska ha haft. Eller om illojalitet.
Vad handlar det här om egentligen? Är vi förbjudna att tala med höjd röst? Får vi inte vara arga? Ska vi helst hålla tyst med vår kritik när vi ser att tågtrafiken inte funkar?
Och vem avgör vilken ”ton” som kan leda till en erinran? Och hur ska vi kunna försvara oss mot godtyckliga anklagelser? Ska vi behöva oroa oss för att gäspa eller sucka på nästa APT?
Vad gör klubben?
Förtroendevalda har suttit med i samtliga samtal med våra medlemmar och SJ. Vi meddelade arbetsgivaren där och då att vi kommer att kalla till förhandling för att bestrida erinringarna som ej skrivits under. Varken vi eller våra medlemmar håller med om innehållet i dem.
I nuläget handlar mycket om att samla fakta och att hålla kontakt med berörda medlemmar. Vi har också pratat med flera av de deltagare som var med på APT:n, inte bara de som fick erinran.
Fredag 9 mars bjöd vi in till ett hastigt sammankallad after work för att stötta de inblandade, informera om vad som skett och prata om vad vi ska göra härnäst. Ett gäng personer samlades, varav tre var deltagare från APT:n. Alla var välkomna, ombordpersonal såväl som lokförare och oavsett facktillhörighet. Torsdag 15 mars gör vi samma sak igen.
Vad gör vi tillsammans?
Att bli inkallad på ett samtal av den här sorten är inte roligt. Det kan kännas väldigt utsatt och ensamt. Vi måste tillsammans se till att det inte är ensamt. När SJ vill sätt
munkavel på en kollega måste vi se till att slita bort den. Hur? Genom att prata med varandra. Genom att samlas. Genom att protestera. Men hur?
Kom på vår after work 15 mars, där kan vi prata ihop oss om fortsättningen och samtidigt visa vårt stöd för våra kollegor. När klubben sedan kallar till förhandling för våra arbetskamrater kommer vi också att kalla till möte och samling. Kom dit och visa våra utsatta arbetskamrater att de inte står ensamma!
Vad vill vi?
Vi vill ha upprättelse för våra medlemmar som tillsammans med många andra framfört fullkomligt rimlig och verklighetsbaserad kritik i frågor som dryftas i snart sagt varje förarhytt, tjänstekupé och rastlokal. SJ borde komma ihåg att lokförare talar med lokförare, och en ny generation förare kommer kanske att välja att söka sig till arbetsplatser där man inte blir ombedd att hålla tyst och inte ifrågasätta. Vill SJ ha det så i dessa tider av lokförarbrist?
Om det finns någon seriositet i detta järnvägsföretag kräver vi att SJ ska:
Ta tillbaka erinringarna.
Ta itu med det bristande ledarskap som låter en APT urarta på detta vis.
Har du frågor eller vill hjälpa till? Varmt välkommen att höra av dig.
Pingback: Diskussion är inte strejk – varken i hamnen eller på järnvägen | francesblogg