Kampen fortsätter

Äntligen är dagen här, den då vi firar mänskliga rättigheter! För det är vad det är, ty ingen är mer eller mindre värd på grund av sitt kön. Men dessvärre behövs fortfarande den internationella kvinnodagen eftersom alla, lite krasst uttryckt, inte har förstått det än. Vare sig runtom i världen eller på hemmaplan, där vi ofta förundras över hur jämställda vi har blivit och där somliga även menar att jämställdhetsarbetet har gått för långt. Men har det? Så länge människor fortsätter hävda det betyder det att det finns en underliggande antydan om att olikheterna är en självklarhet. Biologiskt finns könet alltid med oss, vare sig det är en identitet vi är bekväma med eller inte. Kroppen med sina funktioner går inte att komma ifrån. Men det som gör en människa till en individ är tankevärlden och erfarenheterna. De som från början är exakt desamma för alla, oavsett kön.

Faktorer som också spelar in är i vilken del av världen en människa föds, vilken hudfärg har personen, vilken sexuell läggning och vad som förväntas socialt av personen ifråga. Som svenskar som är vana vid jämställdhetsdebatter och att höja huvudet som vore vi filantroper, är det lätt att säga att skillnaderna mellan män och kvinnor knappt existerar längre. Det är ett bevis på att vi har kommit långt i det arbetet, men ingalunda ett bevis på att vi har sprungit i mål. Vi marscherar inte längre för att få kvinnlig rösträtt eller tillträde till arbetsplatser som tidigare enbart varit mansdomäner, utan sådan mänsklighetsaktivism är i vårt sinne förbehållet andra länders kvinnor. Som i Chile, där ett nytt feministiskt parti har bildats för att främja kvinnans rättigheter och många civilrättsgrupper enar sig kring en ökande allmän vilja att skriva om landets konservativa grundlagar till någonting bättre och modernt som skyddar alla invånare. Eller i Spanien, där stora demonstrationer mot en friande gruppvåldtäktsdom även lett till krav om att stärka rättsligt skydd för kvinnor.

I världen överlag ser vi att antalet flickor som får möjligheten till en skolgång och genomför denna har ökat. Antalet flickor som inte går i skolan har minskat med 79 miljoner de senaste decennierna enligt Unicef, vilket är en positiv utveckling. Inte bara för dem själva, utan även för hela samhället i stort då en utbildad befolkning är en av ett lands största resurser; det leder till dess utveckling och framsteg såväl socialt som tekniskt. Antalet barnarbetande unga kvinnor har minskat rejält tack vare utbildningsmöjligheterna. Men många problem kvarstår fortfarande, utifrån föreställningen att flickor och kvinnor ska veta sin plats, inte fylla upp rummet så pass att det känns hotfullt för männen. Fortfarande gifts 12 miljoner flickor per år bort, våldet mot kvinnor och unga flickor är även det någonting som inte försvinner. Tryggheten är inte någonting de har lyxen att ta för givet. Var tjugonde flicka i åldern 15-19 år har utsatts för sexuellt ofredande eller våldtäkt någon gång under sin livstid. Det är ca. 13 miljoner flickor. Och den statistiken är allmän, den är inte koncentrerad till ett visst land eller en ort. Utan det är världsläget överlag. I den vardagliga lunken ser en också via statistiken att flickor uppmanas till och förväntas att utföra mer hushållsarbete och omvårdande uppgifter hemma jämfört med pojkarna i samma hushåll. Både flickor och pojkar uppmuntras hjälpa till hemma för att lära sig omtanke och självständighet men skillnaden i var det mer liknar arbete och mindre ett steg på vägen till självständighet som vuxen, ligger i mängden timmar respektive person förväntas utföra hemmasysslor.

Arbetet med jämställdheten tar inte slut, som synes ovan finns det många orättvisor att kämpa mot; var vi än befinner oss i världen är det viktigt att se både helhetsbilden såväl som den lokala situationen. För det kämpas mot samma mål, men utifrån olika villkor eftersom jämställdhetsarbetet har kommit olika långt i världen. Samtidigt som vi i Sverige får ta den dagliga debatten med så kallade incels (dvs män som är ofrivilliga singlar) som menar sig ha rätt att få sex, eller om att män fortfarande i snitt tjänar 15% mer än en eventuellt högre utbildad kvinnlig partner, eller det storartade med särbeskattning och kommunal barnomsorg (dvs sådana saker som gör att ensamstående föräldrar kan kombinera förvärvsarbete med sitt föräldraskap), etc, etc, behöver vi även titta utåt Europa och världen samt på politiken för att läsa av det allmänna läget. För det allra mest viktiga i jämställdhetsarbetet är att vi alla; kvinnor som män, reagerar på och agerar mot orättvisor. Att sådana saker som aborträtt och särbeskattning får vara kvar är viktigt av många anledningar, samtidigt är de självklarheter som familjekonservativa och högerextrema partier vill begränsa reglerna för eller helt avskaffa. Vilket inte bara skulle leda till att kvinnans rättigheter backar 100 år bakåt i tiden, utan även till en försämring av mänskliga rättigheter överlag. Sneglar vi nu på Europa och partier som Vox i Spanien eller Ukip i Storbritannien, eller längre bort… så återkommer samma förslag och tankar. Ofta i andra ordalag, men tankevärlden hos de människofientliga partierna är densamma och retoriken känns igen. Problematiken är likadan, men förstärks eller förminskas beroende på omständigheterna. Att se på världen med öppna ögon är någonting vi fått lära oss hemifrån, men det är minst lika viktigt att bära med sig källkritiken. Att leta upp statistiken, för västvärlden såväl som världen runtomkring den. Extra viktigt är det som man, då män inte lever i ett lika omfattande kontinuerligt förtryck (hur ringa eller stort det än månde vara). Att se orättvisor som är mindre på hemmaplan men större utomlands. Eller tvärtom. Vi har en benägenhet att se på världen utanför lilla Sverige som en plats där jämställdheten inte har nått lika långt, där kvinnors rättigheter är minimala. Vi har lätt för att bli hemmablinda och sluta se orättvisorna på hemmaplan. Röster höjs för att sluta kämpa hemma och istället gå dit där kämpandet verkligen behövs.

Men poängen är att kampen aldrig slutar hemma heller, inte så länge jämställdheten inte är total. För jämställdhet innebär att alla människor är lika mycket värda, oavsett kön, hudfärg, ålder och sexualitet. Och där är vi inte på långa vägar, vi har bara nått ett delmål. Systrar och bröder, vi kämpar för varandra. Här och överallt. För en bättre värld att lämna till generationerna som kommer efter, för friheten att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv. För friheten att ha lika rättigheter. För friheten att bara vara som den du är.

För själva friheten.

Så gå ut och fira internationella kvinnodagen med och för dina systrar och din mamma, kanske din dotter. För än så länge behövs den.